264 dagar senare är många minnen suddiga, andra fastnitade som ett papper på en anslagstavla dit satt med skruv, omöjligt att få bort utan att skada eller som ett av de där klisterlapparna på äpplen som alltid lämnar lite lim kvar som får en att fundera om en verkligen vill äta den delen, titta efter och återigen känna smärtan av allt det som hänt.
I lådan som jag sparat för endast minnen av dig är nu det mesta försvunnet, du sade att du ville ha allting med dig, inte låta mig fortsätta förstöra det lilla du hade kvar, rädd att det på något sätt skulle binda dig vid mig när det är så uppenbart att allt är över och aldrig blir det samma.
Ett halvt paket cigg och en sliten anteckningsbok är det som du lämnat mig att minnas dig av, det som jag avskydde mest tillsammans med det om gjorde dig till dig. De förtjänar inte att nudda varandra, men att plocka bort något är en omöjlighet, att råka förstöra det minsta lilla av det som fortfarande finns någonstans där inne vore förenat med dödsstraff, en åttonde dödssynd.