Jag vandrar och vandrar på månens ljusa sken
Då hörs den ljuva sången:
Jag kommer till dig, jag lever i dig, jag finns här endast för dig

Jag strövar längs med månens ljuva sken, för mig framåt i njutning
Livet hyllas av alla och även mig
Vandringen älskas av de som gör den

I månens strålglans jag lever och andas
Drömmen jag länge drömt, nu verklig,
jag vandrar och vandrar på månens ljusa sken

Men att röra sig i månens milda blickar leder alltid till hjärtesorg
När solen visar sin massa flyr min vän,
som en hjort från vargens käftar

När min måne kuvas finner jag mig falla
Jag faller mot jordar, smärtor och lidelser
Jag förlorar min kära och all hennes skönhet

Till mig kommer hon inte återvända
Aldrig mer skall mina ögon få skåda,
hennes ljuva uppenbarelse så ren

Jag har förlorat min stora kärlek, min måne så mild
Jag har åter mina fötter på jorden,
men mina ögon för evigt i skyn

Jag kisar mot den stickande solen
Detta pulserade klot av osäkerhet
Den lyser för starkt för mina ögon att tåla

Farväl är aldrig lätta, men denna svårast av dem alla
Att ta farväl av en del av mig själv,
gör mig till en annan

Ack du min milda måne, vi aldrig synas skall
Utan dig är inte världen sig lik
Farväl min ljuva vän