... satt hemma hos Erik igår. Det var rätt så trevligt faktiskt. Men så påminde jag Lars om en grej. För vi snackade om föda barn i badkaret. Och Sabina menade på att det skulle vara äckligt med allt det flytande omkring i vattnet. Och det påminde mig om en gång. En gång hos Glenn i gamlestan. Vi skulle supa till det. Och jag blev jävligt full. Och först satt jag och Glenn i badkaret och rökte cigarrer. Men jag började spy. "Fy fan vad äcklig du är Alex... du får fan sitta här själv..."
"Förlåt Glenn, förlåt" och så spydde jag igen. Jag satt där i vattnet och spydde på mitt bröst. Sen kom folk in. Tömde vattnet. Jag frös något fruktansvärt. Sen satt Lars där i badkaret och vi rökte cigarrer. Och jag började spy igen. Lars gick inte upp med en gång. Men jag kunde inte sluta spy. Jag ville verkligen inte spy men det gick inte att stoppa. Lars gick upp. Jag satt kvar. Det flöt omkring på vattnet. Jag brydde mig inte
Sen kom Lars in och sket. Drog för draperiet. Jag brydde mig inte. Sen kom Glenn in. "Dags att tvätta av dig ditt jävla äckel" och han spolade lite vatten på mig. Och hällde tvättmedel i badkaret. Jag brydde mig inte. "Häll i mer" tyckte jag. Sen kom Milko och Lars in. Tömde vattnet. Jag låg i fosterställning. Lars berättade hur jag bara låg och skakade. Och då sprutade dem mig med iskallt vatten. Och jag skrek. "För guds skull" och kröp ihop mot kranen i badkaret. Sedan skållade dem mig med stekhet vatten. Och det kändes aldrig orättvist. Inte ens när dem hånskrattade åt mig. Faktum är att det kändes inte obekvämt alls. Eller konstigt. Och jag förstod inte varför Lars än idag skäms så mycket för det. Kanske för att han fortfarande skrattar lika gott åt det. Och jag då? Min stolthet? Jag var ju inte riktigt där. Jag fanns knappt. Jag försökte bara inte spy så mycket och hålla mig varm i det nerspydda iskalla vattnet.