... jag önskar att du kunde bli hel. Inte så du kom tillbaka till mig. Utan att du kan återvända till dig själv. Som en vän igen. Sluta fred med det som varit för att gå segrande in i framtiden. Nu tiden. Den kanske viktigaste av tider. Nuet. Lite av en förbisedd tid. Iallafall i samhället överlag. För man ser alltid framemot något som skall ske. Eller så blickar man bakåt till något som varit. Jag antar att allt är tillåtet där. Men att nuet ändå är det viktigaste. För det är här och nu. Och om man har nuet grejat så behöver man inte hoppas och se framåt. Eller sukta över det förflutna. Och saker blir liksom enklare om man bara tänker här och nu. Jag är kanske den sista personen att ge råd. Men man skriver alltid i här och nu. Även om det är dåtid eller framtid. Så skriver man alltid ifrån här och nu. Och det är nog därför mina texter kan vara lite motsägelsefulla. Här och nu.

Kommer ihåg en nyårsafton. Jag brände upp någon annans fyrverkerier. Anders, han var en riktig push over. Var vid Eriksberg i Göteborg. Jag stod och höll i raketerna. Och svisch så for dem upp i den nattsvarta natten. Alltid en källa av fascination. Sedan viftade jag med dem så pinnen knäcktes. Och de hamnade i vattnet. Och åkte iväg som torpeder alldeles under vattenytan. Bara för att explodera i mitten av hamninloppet. Alldeles för träfflig upptäckt.

Sedan var det en gång i Ulricehamn. När en tjejkompis svalde en hel karta sömntabletter. Jag hade stapplat upp full och spytt i handfatet. Denna gången. Hade en vana på den tiden att spy i sömnen. Och sovit som en gris när ambulansen kom. Hon var konflikt rädd. Och hade tagit på sig att hennes kille avslutat en gammal vänskap över några bilder på henne i datorn.
Så är det ibland. Jag brydde mig inte om tjafset. Men det var en väldigt obehaglig och olustig känsla som följde en hela vägen hem dagen efter. Caroline... just det ja. Så hette hon... just de. Och Stefan hette hennes kille. Trevliga människor båda två. Men då kunde jag inte hantera mer drama så jag ursäktade mig bort ifrån deras bekantskap.

Och folk tycker jag tappat greppet bara för att jag inte super längre. Och blivit vegan. Det verkar skrämma dem mer än någon av mina fyllehistorier. De älskar att skratta åt dem. Men de kan inte skratta åt min veganism. Det skrämmer dem. Jag är inte samma skämt som jag en gång va. Och i och med det... tilldelas jag en liten seger. Och dem kan inte skratta åt min cykling. Jag tar ifrån dem deras syn på mig. Och tvingar dem se det som jag ser mig som. Och det... det är aldrig roligt.