... nu vill ni veta utan att uppleva. Detta förstår jag. Det som slår en först är ben. Ben mot ben och hur fel det känns. Det finns liksom inget med det som känns rätt eller ens bra. Min mage var mager. Men jag sov på sidan i soffan och kände hur armbågen skar in i höftbenet. Och det kändes som om jag var fast på ett motionsband... men utan kontroll över inställningarna. Så trött. Så satans jävla trött. Och hjärndimma. Fast dimman i skallen hjälpte. Hjälpte en att tänka. Tänka på saker som inte hade någonting med vad som händer att göra. Som... "Varför är måsarna så fult målade... jag menar det ska verka fridfullt emot den blå bakgrunden... men det gör dem inte..." sanningen är den att de vita strecken under trappan gäckande mig. Kunde inte riktigt släppa det. I det såg jag mina tankar. Jag såg den där sista kvällen. Innan allt förändrades. Hörde mig själv säga orden. "Man måste utmana det man är... " tog en cigg i munnen. Trodde fortfarande på odödligheten. Det var en bluff. Allt jag va var en bluff. Jag hade byggt upp mig till något som dog. Sekund för sekund. Jag låg i mina fiskstinkande kläder. Min T-shirt. Mina boxershorts. Mitt täcke som luktade svett och fisk... ölburkar överallt... "så det är så här man ska sluta... spermafläckar på boxershortsen... runk papper överallt... det ser för jävligt ut... så det är så här man skall sluta?" Jag såg det redan framför mig. Min stackars mor. Min far. Vilken jävla odåga... så jävla förödande onödigt... sanningen är den att jag skämdes. Inte för att jag inte bodde i ett fint hus med dyra möbler. Jag skämdes för jag kunde ansträngt mig mer. Döden lägger ut det väldigt klart och tydligt för en. Det finns inte så mycket att säga...