Så kom det sig att Brätten tvättade halsen, putsade ögonbrynen och tog på sig söndagskostymen, som han inte använt sedan han friade till Holy Farton för femtio år sedan. Det hade inte blivit något långvarigt äktenskap ty Holy som var svag för predikanter och andra godsaker rymde med prästen på bröllopsnatten. Det kanske var lika bra, det skvallrades nämligen om att prästen, som var en feeder, gött upp Holy med så mycket godsaker att hon med sin IBS nu verkligen gjorde skäl för sitt efternamn. -Holy Farton! Icke desto mindre avgudade predikanten henne. 

Brättens lejongula kavaj var visserligen litet blanksliten men den satt skapligt om man hade den oknäppt. De purpurfärgade byxorna hade fått en liten insydd kil där bak för att ge plats åt den som oftast kurrkurrhungriga magen. 

-How are you doing? Brätten grinade upp sig framför den spruckna rakspegeln, tog hatten på huvudet och sadlade sin kamel Carmel.

Färden till stan tog sin tid, ökenfrökens pucklar behövde påfyllning vid varje oas och påfyllning behövde även Brätten. Joddlarjuicen gav en mod och kraft utan att fördenskull påverka fordonskontrollen och omdömet. Solen stod fortfarande högt på himlen och darrade av förväntan. Hur denna dag skulle fortsätta visste endast författaren av ökenhistorien, och hon befann sig mitt mellan snödrivor och kastruller i ett gult hus på andra sidan parallellvärlden...paus 

Brätten kom fram till Christerz Underbar. Här serverades allt ifrån mirakelmust till underhållning och undernäring. Christer the sister var ägare till stället och tillika bartender. Hon bar tänder av guld i hela sin mun. Brätten hann tänka att hon måste vara god för många tusentals vättingar (vättepenningar) och det var vida känt att hundarna pinkade på Santana Claus om man så säger. -Nä tänkte Brätten för sig själv, detta bröllop måste jag sätta P för.