Såg havet dö
såg havet



i ett spräckt fönster.



ut blåste det,
ut i ett mörker



hon stod



och tittade ut
och såg havet dö,



såg havet
spegla sej i himlen.



Bort blåste det
i ett mörker



ingen vet var det slutar



drog hon för sin gardin
och slöt sina ögonlock



och där inne
flöt vågor




som fallit från hennes kind



och bildat öar i rummet
av dagar



och högt lyser kronan i taket
som en stjärna



och stranden
där han ligger



under vita tjocka lager



andas som
om vinden blåser



när hon stryker bort



en skärva från ett hav
på hans kind



och viskar



att himlen kommit hem.