i öknen
är meningen fullständigt utan botten 
ändå ropar man hallå, ner till den sunkiga botten
som om
och in i vecken kryper sandkornen obönhörligt
skavande
medan man för hundrafemtioelfte gången tänker
över värdet av
lock
underliga, underliga människa
dum som en dörr, magisk som en flicka
seglande och sjunkande på samma tid söker hon samman
i hord
krafsande sina obegripligheter mellan det finstilta och
det uppstoppade
men hoppet är där inte, inte ens det grusgrå
det som är, är en saftlös konklusion