Likt en anspråkslös blåklocka vid vägkanten
har jag haft min blomningstid.

Jag sökte likt ett frö under jorden
ljuset, värmen och kärleken.

De första stapplande stegen tog jag
i barndomens sorgfria trädgård.

Så kom en tid, en lycklig tid
då jag i full blomning stod.

Jag plockades av livet,
njöt av varje andetag och
fick dricka ur livets källa.

Inte visste jag då
att lyckans minut var så kort.
Inte visste jag då
att min sommar skulle övergå i höst.

Nu sitter jag här med mina tankar,
och minnena som fyller min dag.

Blåklockan vid vägkanten har vissnat,
min blomningstid har nått sitt slut.
men
fröet finns kvar under jorden,
tryggt inbäddat i visdom och livserfarenhet.

Jag ber dig, kära syster
att ta vara på det som finns kvar,
att vårda det ömt och med kärleks kraft.

Kanske blåklockan blommar en sommar till.