Oansenlig, sedd av ingen, satt hon på det slitna konditoriet, vid fönstret mot gatan. Knaprade försiktigt på en torr kaka. Drack det klena kaffet för att blöta upp det torra.

Man borde klaga, tänkte hon. På att brödet inte är färskt. På kaffet, som hade lika lite styrka som diskvatten. Men hon var inte den som brukade klaga. Var bara tyst och svalde både torra kakor och elaka kommentarer.

Hon drack upp det lankiga kaffet. Tog på sina ytterkläder. Nickade mot expediten. Prisade den goda kakan och det starka kaffet. Medan hon inombords kräktes över sin feghet och rädsla. Att inte ens våga säga vad hon tyckte om något så banalt som klent kaffe och torr kaka.

Nu skulle hon hem till sin ensamma välputsade färglösa bostad. Där ingenting väckte uppmärksamhet. Där det bara var tomt och tyst. Frånvaron av mänsklig närvaro kröp på de blekta tapeterna. Det var ju bara hon, den oansenliga, som bodde där. Någon familj hade hon aldrig haft.

Vid övergångsstället väntade en liten flicka på att det skulle bli grönt. Men hon tröttnade på att vänta och klev rätt ut framför bilar, som tvärnitade. En av bilarna gav henne en lätt touch, så att hon föll omkull. Hon låg kvar på gatan och grät högljutt.

Bilens förare rusade fram till flickan. Detsamma gjorde den oansenliga kvinnan, som nu plötsligt blev sedd. Som en medmänniska. Inte ett neutrum.

- Är du hennes mormor, frågade den lätt chockade bilisten.

- Nej, tyvärr inte, svarade damen, medan hon i tanken önskade att hon varit det.

Hon satte sig på huk bredvid flickan. Frågade om hon hade ont någonstans. Det hade hon inte, snyftade hon fram. Hon var bara rädd och chockad. Men lugnade sig när damen, som inte var hennes mormor, lyfte upp henne i famnen och kramade henne. Strök henne mjukt över håret.

Och hon fylldes av en känsla hon inte känt på länge. Ömhet över detta lilla liv, som förtröstansfullt vilade i hennes famn. Sorg och ilska som hon burit med sig i så många år, rann av henne. Hon kände att hon var någon. Helt enkelt var värdefull.

Plötsligt kom en ung kvinna springande med andan i halsen.

- Alice, där är du ju, ropade hon förtvivlat, som jag har letat efter dig i affären. Vad är det som har hänt?

Damen som inte var mormor, förklarade och försökte lugna mamman med att flickan inte hade några skador. Men att hon blivit chockad.

- Jag tog hand om henne och skulle just fråga var hon bodde, så att jag kunde hjälpa henne hem.

- Tack, snälla du, sade den lillas mamma. Vilken tur att du råkade se vad som hände och hjälpte min dotter. Och att det var just du, som verkar så trevlig och snäll. Jag ska väl presentera mig. Jag heter Anna.

Den oansenliga damen smälte nästan av berömmet. Hon var inte bortskämd med snälla ord.

- Jag heter Karin, sade hon.

- Du förstår, fortsatte Anna, min mamma dog nyligen. Både jag och min dotter saknar henne så mycket. Hon tog ofta hand om Alice. Det kändes bra att få lite hjälp ibland. Jag är änka sedan några år. Någon släkt här i staden har vi inte. Så det blir lite ensamt för oss.

Hon vände sig bort. Med tårar i ögonen. Blinkade snabbt bort dem. Log ner mot lilla Alice. Kärleksbarnet, som så hastigt förlorat sin älskade pappa i en bilolycka.

Flickan hade slutat gråta, så Karin satte ner henne på trottoaren. Plötsligt kände hon flickans varma lilla hand i sin.

- Mamma, vi kan väl bjuda tant Karin på kaffe och bullar, för att hon var så snäll och tog hand om mig? Flickan tittade bedjande upp på sin mamma.

- Ja, det var en bra idé. Det gör vi. Vi måste ju fira att den här olycksaliga händelsen fick ett bra slut. Så nu tar vi tant Karin med oss hem och får oss en kopp starkt kaffe och hembakta bullar.

- Vad säger du om det förslaget, frågade Anna, och vände sig till tant Karin, som inte var någon mormor. Men alltid önskat att få bli det.

Och hon tackade ja av hela sitt hjärta. Tänkte att detta trots allt var en glädjens dag. Av ont kan gott komma. Hon kanske kunde bli en extramormor?