Jag har inte tid att vara social, skriver på min biografi, gör bäst i att vara associal, mindmapar och gör livskartor, frigör minnen från arkivet, känns som ett kaos, ett virrvarr av ord och bilder som nu skall organiseras, sorteras, analyseras, ventileras, reageras, reflekteras, personifieras, känslor och sår rivs upp, smärta och glädje, kärlek och sorg, allt kommer att bli nedskrivet, från min inre slutna borg... pressad av tiden, och ADHD gör sitt, inre stress, inre press, av ett jags livsprestationer, var ska jag börja, bland all ordning och kaos, måste, måste, måste hinna med, klargöra, förtydliga, se en helhet, i minnen från livet mitt, få ner på papper, bokstavera ner min än så länge dolda livsresa i all sin dunkelhet, att komma fram till svar, bekräfta att det var så det var, jag var bara ett barn, och alla minnen från förr finns kvar... det är mycket som skall ut, barndom, uppväxt, vuxenliv, och hela min tillvaro, som slog bakut, tider av otrygghet och vilsenhet, tider av att ryckas upp, från plats till plats, jag var bara ett barn, och hade inte detta ansvar, ofrivilligt ryckas med, aggressioner och frustrationer, lögner och svek, att växa upp som maskrosbarn, var ingen lek... har nått en tidpunkt, där min tekanna tjuter, dags att ta tag i att rannsaka, få insikter, analysera dåtid, nutid och framtid, svara på frågor, mitt inre jag det ropar, hallå, vem är jag, vad vill du, vad ska du bli, att gräva i det förflutna, är ingen fröjd för ögat, för hjärtat, för sinnen, för min egen skull, att komma framåt, att leva, finnas till, att veta sitt jag, lära känna kvinnan inom mig, lätta på bördor, ångest och hat, att tömma min ryggsäck, är ingen terapi, som jag av förnöjsamt njuter...

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/