... sitta med alla dessa tomma ölburkarna och pant. Som jag inte kunde gå och panta... det kändes som om jag skulle bli dömd. Som om deras ögon och blickar skulle kunna se in i mig. Som om de skulle veta om det känsliga och explodera som en bomb där i. Och det där fixade inga bomber. Faktum är att det där fixade ingenting.

Så jag gömde kassar med ölburkar och pantflaskor överallt där det fanns plats. I skåp, i garderoben, i städskrubben. Jag rökte inomhus. Gillade att se den där röken ligga tung som en dimma, när solen låg på. Och titta. Titta på alla som hade ett liv jag aldrig skulle ha. Jag både hatade dem och önskade att jag kunde vara som dem. Ingen visste hur patetisk jag kände mig. Ingen.

När det var så mycket skit att det inte längre gick att leva i det. Brukade jag smyga ut på kvällen till sopstationen. Tittade noga. Ingen fick se. Ingen fick veta. Jag visste att jag var dum som höll på så här. Men jag var ändå tvungen. Jag rökte också utomhus mer. Jag gillade inte att vara ute för då fanns det en risk att någon skulle snacka med mig. Och de skulle prata om saker som jag inte hade en aning om. Och jag skulle inte kunna säga någonting om mig. För det hade dem ingen aning om. Och jag ville inte känna mig dömd. Jag dömde mig själv så det räckte. Ibland stod jag full framför spegeln i badrummet och lätt mig ha det.
"Du är så jävla patetisk. Sån jävla ynkrygg. Fattar du det. Ingen. Ingen skulle umgås med dig ifall dem visste" och så kunde det hålla på. Ibland kändes orden jag sa om mig själv, ibland inte. Ibland kändes det inte alls. Bara som en lätt kyla. Som låg inom en men som ändå kändes långt borta, på någotvis.

Mina föräldrar kom över ibland. Tog lite pant åt mig. Stora svarta sopsäckar med tomburkar och flaskor. Skämdes över att låta dem se min misär. Slänga var svårt överlag. Och jag minns inte varför? Varför jag kände mig så naken utomhus? Varför jag alltid var tvungen att lyssna så ingen gick ut samtidigt som mig? Eller att det var tomt på gården innan jag gick ut...
Eller varför folks blickar skar rakt igenom. Så jag drack mycket då. Jag drack för att kunna hantera mig själv. Jag bodde själv. Men mitt liv var ett sjunkande skepp. Som ingen styrde. Som bara drev runt. Läckte in vatten. Utan land i sikte.