"Övergrepp - Tystnad tagning"

//Ämnet behandlar mäns våld mot kvinnor, och jag skildrar en verklig berättelse av både psykiskt våld, men främst fysiskt våld mot en kvinna. Mot mig. Berättelsen är ganska stark och gripande i sin skildring, då jag berättar om mina tankar och upplevelser mitt i misshandeln. // V-F

***

Detta var (är) en man som bor i min hemstad. Denna man arbetar i en miljö där man har stort förtroende för honom. Tänk om det kom ut att han är värsta kvinnomisshandlaren, och hur våldsbenägen han de facto är. Men jag outar ingen med namn. 

***

Allt svartnade och jag kippade efter andan. Nu dör jag - minns jag att jag tänkte. Där hängde jag i dörröppningen och dinglade livlös i hans strypgrepp. Så utsatt, ensam, skör och försvarslös. Hjälplös. Två starka, manliga händer hade sitt grepp om min hals och hade mig i ett grepp där uppe i "luften". Min kropp dinglade i hans händer och jag sprattlade med mina ben, och viftade med mina armar.


Jag minns att jag försökte att riva honom, men nådde inte fram. Han var stark, och höll mig på lagom avstånd för att jag inte skulle kunna nå hans ansikte. Min top hade rivits av i fajten, bh:n var sönder och mitt bara bröst blottades för alla. Ja, vi var ju inte ensamma. Där fanns vittnen, flera stycken. De stod där bakom och bredvid mannen och tittade på. Ingen av dem gjorde ett enda försök att stoppa misshandeln och mannens försök att döda mig.


Jag minns att jag stirrade på mannens tomma, känslokalla blick. Han var djävulen själv. Jag såg detta i hans ögon. Han var "döden själv" och manisk. Hans ögon stirrade tillbaka på mig, med hat. Jag fick tunnelseende, medan jag kämpade för mitt liv. Lilla jag, mot mannens vikt och längd - och styrka! Allt blev svart. Det jag "såg" i mitt yra känslotillstånd, var en tunnel av ljus långt där borta. Allt annat runt om i tunnel var svart. Det var som en kon, som smalnade av längst bort.


Jag fick såklart inte fram ett ord. Kunde inte skrika på hjälp, då han höll ett stadigt, starkt och hårt strypgrepp om halsen på mig. Jag var livrädd, och försökte att gråta, och jag kämpade så gott jag kunde. Men det hjälpte inte. Jag kom inte loss - var inte stark nog. Dödens hand hade grepp om mig. Alla försök till att slå honom, sparka honom, riva honom och att skrika var lönlösa.


Tidigare, innan mannen tog mig i detta strypgrepp, hade jag slagits med mannen där inne. Han attackerade mig, och jag slog tillbaka och försvarade mig. Vid ett tillfälle ramlade jag bakåt och slog i huvudet mot en möbel. Mitt huvud började att blöda, då jag fick ett hål i bakhuvudet. Ingen av vittnena ingrep i att avbryta denna misshandel. När jag sedan blev strypt i dörröppningen, blödde jag fortfarande från huvudet. Jag var mör och öm från slagen tidigare. Jag var så svag.


Där i dörröppningen höll jag på att dö - inför alla. Min stund var kommen, hann jag tänka. Jag har massor av bilder i huvudet som blixtrar förbi i minnet av denna dag. Hemska bilder och hemska känslor. Plötsligt släppte mannen mig. Han slängde iväg mig som en trasdocka mot golvet, och jag föll ner med en duns. Det blev en hård smäll mot min höft, och där låg jag kvar en stund innan jag kom till medvetande igen. Ensam, hjälplös och mörbultad av mannens misshandel av mig.

***

Sakta reste jag mig upp och sprang från huset, samtidigt som jag tog fram min mobil och ringde polisen. Jag hamnade på sjukhus och jag fick häfta hålet i min skalle med häftklammer. Rädslan, tårarna, yrseln, skräcken, alla känslor på en gång. Allt bara rann ur mig. Jag var livrädd och skakade. Det togs bilder och polisen tog min anmälan. Dagen efter syntes ett stort blåmärke på vänstra låret, där jag hade landat i fallet mot golvet då mannen slängde iväg mig ur hans grepp. En stor lårkaka växte till sig, och jag var helt öm i min kropp. Blåmärken, rivmärken och tydliga fingeravtryck på min kropp. Och häftad med klammer i skallen, plus en bula också i huvudet också.


På måndagen efter misshandeln var jag tillbaka på jobbet, redo för att jobba. Vi hade månadsbokslut, och jag behövdes på jobbet. Jag var trött och tagen av helgens händelser, och skämdes för hur jag såg ut. Hade solglasögon på mig, för att dölja blåmärken och trötta och ledsna ögon. Jag hade även svårt för att röra mig och gå. På vänstra sidan av låret hade jag världens största lårkaka. Jag svimmade där till slut, och mina medarbetare fick ringa ambulans, då jag hade fått hjärnskakning - också.


Några dagar/en vecka efter min anmälan fick jag besked från polisen att ärendet läggs ner. Bristande bevis - ord mot ord och inga vittnen (det fanns vittnen, men de var för fega för att vittna). En vanlig utgång med alla anmälningar som jag har gjort. T.o.m. Polisen ger våldsamma män rätt att misshandla kvinnor, då ens anmälningar gång på gång lades ner. Inga bevis.


Bild: Min fotokonst

https://www.instagram.com/kristina0179/

Jag har valt att berätta min historia öppet. Jag är en modig kvinna, och jag faller inte. 

 Är så stolt över detta bildkonstverk "Övergrepp. Tystnad tagning!"

Den blev ett fantastiskt konstverk. Bilden ska symbolisera kvinnoförtryck. Hur vi tystas i samhället. Hur våra röster inte hörs. Våldtäktsdomar, där förövare frias. Psykisk och fysisk misshandel av kvinnor, där även dessa män frias.

På nätet blir vi kränkta och bedömda utifrån utseende, kroppsform och klädval. Bilden symboliserar tystnaden. Hur kvinnor försvagas, de är inte trovärdiga i rättsärenden, när de blivit utsatta för övergrepp. Kvinnor blir psykiskt misshandlade, och sätts med munkavle. Rädsla för vad männen kan göra, männen som styr.

Kvinnor är inte lika inför lagen. Den symboliserar även Jantelagen. Fördomar och förutfattade meningar. Kvinnors åsikter förminskas. Kvinnor osynliggörs. Maktlösa kvinnor. Bilden talar ett starkt budskap, som jag har försökt att förmedla.

Övergrepp. Tystnad tagning!

Bilden är ett foto, som jag har lagt filter på via mobilappen PicsArt.

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/