Där står tv:n med svartglänsande skärm.
Den reflekterar fönstret
med dess blomkrukor.
En mörk fågelskugga drar förbi
i spegelbilden.

Där hänger klockan,
envist tickande,
på den ljusa väggen,
sekundmarkerande.

Där ligger mobilen
kopplad till väggurtaget
för att laddas.

Här sitter jag och skriver
medan resten av familjen sover.

Ibland drar en ängel förbi. Tyst. Osynligt.

Dessa ändlösa vidder
bortom utmarkerna
ditt vår tanke inte riktigt kan nå,
dimensioner vårt medvetande
har svårt att fatta
eller ens föreställa sig,
begrepp bortom alla begrepp,
ännu inte helt klädda i ord
och yttre bokstavskombinationer.

Då hör jag tidningsbudet lägga morgontidningen i brevlådan.

Nu vet jag.