Inatt går den inneboende sorgen och det flyktiga vemodet
Hand i hand, men demonerna är vänligt sinnade
Jag begråter mina små mörka timmar med något jag imorgon inte minns
Bittert smakande tårar far med ljudets hastighet iväg och torkar och försvinner
Och år av erfarenheter och spår lägger sig som en lugn slöja över hjärta och själ

Jag klarar av att brytas ner och byggas upp den här gången också
Jag stöps på nytt över eld som svider men som inte efterlämnar några sår
Jag formas i en outtalad känsla som aldrig ges något namn
Och lämnas sedan ifred att möta en ny dag med nya berg och lugna vatten
Höga nog för att hjälpa mig att flyga och djupa nog för att dränka min död