Det där ljuset,
och så



den där korridoren.

invid,
ett fönster




i det ser man molnen.


utanför,

den där människan,
hon som ler
lite mystiskt
bakom en svart
draperad sidenduk




där bakom glasmontern
med torkade växter






som börjat
svartna.


Hon räcker fram
sin magra hand






mot fågeln
och låter den
äta ur den.




Det där ljuset
som försvagas
mot kvällen,



sipprar in som gatlyktsken.


Korridoren





som avfolkas
och tystnar,



klockorna





som ger ifrån sej
sina tickande sekunder,




och låter visarna
långsamt förflytta sej.

Sedan blir det dag
och platsen har sovit.










Vissa inte alls.



Och människan
i glasmontern
är borta








och de svartnande blommorna,
utbytta mot gula tulpaner
och liljekonvaljer
i rostfria vaser, kanske har
flugit hem
som de väsen de var ämnade
som från början





med ett kort






nedstuckna i de nya där någon skrivit



med vacker kursiv stil
i svart bläck



där någon annan har satt sej ned
där i glasmontern
med ett eget leende
men utan draperad sidenduk
men med en alldeles
förträfflig pärlportmonä i sitt knä
och sträckt ut sin lika magra hand

som hon med det mystiska
leendet

för att låta fågeln få
äta ur den