Säkert är det. Jag bidrar till nedfallet med varje stavelse. Jo. Tänk! 

Det är, att skaka en snökula, med hål i, honung, daaarling or whoever. Det är lika delar, champangekork, mazurka och speeedy grymt ogiltigt.

OCKSÅ.

Men, när jag tittar igenom listan och inser, fucking hell, jag kan sätta tjeck i varenda krok, då får jag liksom nog, på ett plan jag kanske aldrig kommer att begripa. Og det hviler jeg dypere i end turen mod den der væg som alligvel ikke holdt. Fast.

Nemlig.

Det är magin. Hjärnplocket. Sparken mot muren. Döden i soppan. Botten i brunnen. Därför blir det. Jag. Utan. Men i synnerhet. Alldeles fantastiskt. MED.