Var ska jag göra av alla barn alla kaninerna och slipsarna
oxblodsfärgade soffgruppen från MIO
när han ringer och viskar:
de gnager sönder dörren
hon hotar att ta sitt liv om de måste, alltså kaninerna måste flytta
jag vet inte var jag ska sätta mig ned
förlåt att jag är så dum
vill inte ha kaninodling i badrummet
va fan ska jag göra när badrumsmattan blivit en brun smet av skit
va fan och på Sergels torg slår de ned människor
vita män i svarta huvor jagar och skriker
nordpolen smälter
mitt hyreskontrakt går ut snart
jag måste gå ut nu
ta en strut nu
säger han som viskar i telefonen
får jag flytta hem?

om den här våren blir en kollektiv frukost dagarna i ände
ger jag upp
tänker hon som har ett kök
å det är så mörkt och snön bara försvinner

Hans bleka lilla röst i telefonen berättar om flickvännen som sover redan klockan 9 för hon har tagit sina ångestdämpande mediciner. Han vaken och ensam på lördagskvällen med hennes kaniner. Jag vibrerar i andra ändan livstråden.
Vår pratbubbla är en varm guldkantad gondol över ångesten, domedagskrafterna i luften. Förlåt att jag klagar säger han som är lillebror och bara vet hur man stänger världen ute genom att stänga dörren. Han väntar där med ögonen drogade av dataspel och vågar knappt knapra på en smörgås. Rädd att hon ska vakna.
Sitter där och vågar inte sitta och tror det är hans fel om hon får ett vansinnesutbrott.
Blir lillebror som är van att lyssna på sin systers skrik sedan barnsben, skuggbarnet.

Osynlighetsmanteln följde dig in i studentlägenheten.
Systerns sjukdom är med dig i en ny flicka. Du vet precis vad hon behöver.

Jag försöker lita på att du vågar sätta dina gränser
säga utan att säga
ge dig pennan utan att ge den
hjälpa utan att hjälpa dig minnas
hur du tecknade en stark björnunge.
Säga utan att säga att du är björnungarnas konung om du kommer ut från pappret?