I rusets dimma raglar han omkring. Full och redlös. Av en mix på hasch, sprit och tabletter. Faller ned på sängen. De onda drömmarnas mörker omsluter honom. Där de svikna står på rad. Med förebrående blickar. 

Dottern han fick. Övergav till otrygghet. Ilska och hatfylld pappasaknad. Barnbarn, vars ansikten är tomma. För han har aldrig sett dem. Syskon han svikit. Gång på gång. Men ändå har kvar. I nyktert tillstånd.

Haschröken slingrar som en ondskefylld orm i mardrömslandet. Tablettburken är länsad på glömskan den kan erbjuda. Spritflaskans tomhet hånler emot honom. Skrattar åt det liv han förspillt.

Det liv han har. Men inte vill. Och han skriker i drömmen. Ett ångestfyllt vrål för allt som var. Och är. Alla luftslott som byggdes. Alla besvikelser som blev. Den svaga människa han är.

Och han sjunker sakta in i medvetslöshetens barmhärtiga mörker.