Jag trodde aldrig att det var hos dig jag skulle förlora allting. Du kastade ved i elden för att sedan släcka glöden. Varför höll du om mig om värme skrämde dig? Jag antar att bli älskad av mig gav dig det du inte tordes ge dig själv. Att se någon annan ta hand om dig lärde dig att ta hand om dig själv. Att se någon gå hela vägen för dig lärde dig att jaga din dröm. Och att göra en vinterstad av mig, känns nu mer i dig än det gjort i mig. För en sak är säker. Det är lättare att släppa någon som gjort dig illa även om egot tar tid att läka. Men själen bosätter sig där vi har blivit älskade. Det är dit vi återvänder när världen känns kall. Där dem som stannade när vi skrek hemsöker de tommaste hörnen av vårt inre. Varje gång du minns den som älskade dig utan hämningar får du slåss med ångern att veta; att din karaktär var för svag för att hantera en kärlek som gjorde dig bra