”Jag orkar inte längre. Det blev etthundratjugotvå idag. Nu tar jag lunch.” Ingen reagerade på vad Hasse sa. Han reste sig och haltade ut ur den kyliga, före detta, gamla ladan.

   Lukten av målarfärg förstörde smaken på korvlådan. Dörren till måleriet gick inte att stänga. Chefen brydde sig inte om grabbarnas hälsa där inne.

   Istvan, chefen, steg in i fikarummet med en lätt kutryggig man i sällskap. ”Här kommer Sven, vår nya medarbetare. Visa honom hur arbetet går till!” Han väntade inte på svar.

   ”Varför hamna’ru på den här gudsförgätna platsen då?” undrade Hasse.

   ”Har jobbat på arkitektkontor. Fick migrän av CAD-ritandet. Därför kicken. Har fördrivit tiden som arbetslös med att skriva arbetarnoveller. Du då?” Sven sköt upp glasögonen på näsan och kikade genom de tjocka glasen.

   ”Byggnadssnickare. Ramlade från en ställning. Arbetslös sedan dess.”

   ”Är det målning som gäller här?” undrade Sven.

   ”Bossen sysslar med renovering av köksluckor. Ja, hans tre polacker alltså. Fast numera tjänar han bättre på sin nya nisch, Faster.” Hasse nickade mot en skylt fasttejpad på en rostig ståldörr. Där stod med feta bokstäver FASTER. ”Istvan är inte så bra på svenska. Där ska stå FAS TRE.”

   Sven flinade åt lustigheten.

   ”Håll igen flinet. Du upptäcker snart att det inte är så kul. Kom, eftermiddagspasset väntar!”

   ”Välkommen till Fasters papperssvalor!” Sven slog ut med handen över bordet. På det låg travar med A4-ark samt en låda med vad som såg ut som just papperssvalor.

   Hasse berättade att de levererades till förskolor. Istvan hade lyckats sälja sitt djärva koncept. Arbetsförmedlingen beundrade hans driftighet. En sann förebild för företagarandan. De kunde nu placera ett flertal fas-treor hos honom och därmed lätta på den besvärande arbetslöshetsstatistiken.

   ”Hur många jobbar här då?”  

   ”Tio. Säga vad man vill, men turkfan kan konsten att utnyttja det förbannade systemet.”

   ”Hur levereras dom?” undrade Sven.

   ”Det gör Istvan själv. Vi bär ut lådan till hans nya stadsjeep varje kväll. Jag ska redan nu, efter din första dag som ladusvala, avslöja en hemlis.”

   ”Intressant.”

   ”Det beror på. Han tömmer lådan i någon av containrarna för pappersåtervinning. Ungarna protesterar. Dom vill vika själva.”

   ”Du menar …?”

   ”Precis! Vi viker. Han slänger. Så länge ingen vet om det har vi skitjobbet kvar.”

   ”Sjukt! Nu har jag fått något riktigt att skriva om. Men … ingen kommer att tro mig.”

© Kjell Åhsberg