Skulle inte orka med mig själv längre
Det blir bara tyngre och tyngre
varje steg jag tar
Ibland så tänker jag fortfarande att mitt liv är en enda stor förbannelse som aldrig tar slut,
att det jag går igenom är förutbestämt
Visionerna av skräck tar kontrollen över mig än en gång och jag känner hur jag en bit i taget går sönder,
faller ihop
precis som i drömmen jag hade som liten
Ingen vet hur det här egentligen känns
Ingen utom han
som inte bryr sig längre