I nattens mörker står han dold bakom sin häck. Iklädd svarta kläder och rånarluva. Han iakttar sina offers hus. Grannfamiljen med två småbarn. Mörka tankar slingrar som en orm i hans huvud. En avund och ett hat som han inte kan styra. Som bitit sig fast i honom. Som styr hans handlingar.

I åtta år har han avskytt deras fina hus. Försökt att förstöra det så mycket han förmår. Med stenkastning på fasader och altanräcket i glas. På garageporten och på deras bilar. Han har stulit virke och slagit sönder en kamera. Vilket han dömts för i Tingsrätten. Familjen hade ju haft fräckheten att sätta upp kamerabevakning på sin tomt! Vilket han inte kände till. Det blev en dyr överraskning.

Ofta ser han kvinnans mamma besöka dem. Vara barnvakt. Samma sak med mannens föräldrar som bor i närheten. Varför har inte han ett så gott förhållande till sina barn, frågar han sig. Varför ska de ha ett så fint hus när inte han har råd med det? Han hatar både dem och huset. Att en ung familj har det bättre än han. Det kan han inte tåla. Han ska få dem att flytta. Vinna kriget han för mot dem.

Han har terroriserarat dem med SMS och telefonsamtal. Med kontantkort förstås. Man är ju inte dum, tänker han belåtet. Men nu har de tyvärr fått nog. Så de har bytt alla telefonnummer. Nu får han nöja sig med att skicka SMS till mannens pappa. Honom har han dessutom misshandlat. Men det skulle han ha! Den djäveln! Som försökte tala honom tillrätta. Att få honom att sluta trakassera sonen och hans familj.

Trots hans trakasserier ser grannfamiljen lycklig ut med sina välartade barn. De står tålmodigt ut. År efter år. Vilket retar honom till vansinne. Gör aldrig något emot honom, trots hans provokationer. Mer än samlar bevis. Så nu har det varit rättegång igen. I värsta fall får han fängelsestraff den här gången. Men han ska krossa deras drömmar! Han lyfter handen. Börjar kasta sina hatfyllda stenar i skydd av mörkret.