Gammelfarfar sitter med sprängande blåsa i sin rullstol på äldreboendet. Han ringer ett par gånger på trygghetslarmet men ingen kommer. En spyfluga surrar energiskt runt honom och han viftar bort den med sin friska hand.

Samtidigt krockar en koltrast, jagad av en duvhök, med fönstret och faller livlös ned på balkongen. Gammelfarfar tittar upp: ”Vad var det?” Han trycker ännu några gånger på larmet och ropar med gäll röst. Ingen kommer.

Flugan tar ett par varv till runt den gamles flint och landar i högra näsborren. Gamlingen fnyser för att få bort den, en grågrön snorkråka skjuts ut, fastklibbad vid spyflugan. Projektilen far i en formidabel parabel och fastnar mitt i ögat på ett porträtt av en död anfader. Flugan sprattlar för att komma loss men gammelfarfar hör inte surret.

Koltrasten har kvicknat till och sitter yrvaket på balkongräcket. När den gör sig beredd att flyga iväg kommer höken och sätter klorna i den. Först verkar den vilja lyfta med bytet men börjar hacka i sig på plats. Fjädrarna och blodet yr.

Åldringen i rullstolen plirar ut mot balkongen och vårsolen: ”Vad var det?” Han bara skymtar massakern. En solstråle når hans öga och han blinkar till. En tår rinner nerför hans kind. Han vet inte varför.

Nu ropar han igen. Larmet går. Men nu öppnar någon dörren. Det är Bafana: ”Är du kissig?” ”Ja, för bövelen!” ”Jag hjälpa dig!” Hon kör ut honom på toaletten.

Gammelfarfar lättar på trycket.

Duvhöken är klar. Flugan är död. Trastens fjädrar har snart blåst bort.