Mitt hjärta slår. Alltså lever jag. Det trodde varken ni eller jag ,eller hur. Som en skabbig hund ligger jag på cellens golv. Slagen och spottad på. Och för varje slag växer mitt hat . Trodde ni att jag skulle ge upp och göra som ni säger?
Nej , då ligger jag hellre här . Mödosamt försöker jag resa mig upp. Målet är att kravla mig upp på britsen och sedan lägga mig ner och vila en stund. Längre än så orkar jag inte tänka. Ni får ursäkta att det blir en monolog,men det finns inte så många att prata med här. Gud? nej det finns ingen Gud . Möjligtvis uppe vid ytan, i ljuset, där ni befinner er. Här är det mörkt som i graven och döden är bara några steg bort. Men om ni frågar mig om jag vill dö så är svaret nej. Jag ser bara ingen väg ut härifrån. Allt handlar om att överleva. Att leva är en lyx mycket få människor kan ägna sig åt. Roffa åt sig ett köttstycke , hitta en flod att släcka törsten i . Älska? Det är också en lyx.

Jag minns det som igår. Vi satt på balkongen när din dotter kom ut och just i det ögonblicket bestämde jag mig för att lämna dig. Det var som om en sten föll från mitt bröst. Visst drog du en suck av lättnad när du hörde motorcykeln starta nere på gatan. Minns du den kvällen när jag kom med tåget och din dotter ville bära min tunga väska? Förmodligen inte,men jag gör. Det var vinter och vi gick genom staden utan att säga ett ord. Dessa förbannade ord som bygger en mur mellan oss. Varför kan vi inte lita på vårt hjärta.