Kanske var det du eller så var det bara månen. Nån gång under natten kunde jag nästan förnimma er båda. Jag vaknade med ett ryck och steg upp och gick ut på balkongen. Jag andades och och rökte tre bloss, det blåste lite kyligt och gatan låg helt öde. Jag väntade en stund och gick sedan in. Ovanför grät ett litet barn, under mej steg en konstig obehaglig lukt, jag väntade en stund till innan jag åter somnade om. Nästa morron såg jag hur dom bar ut en man på gatan. Kvinnan med barnvagnen som skyndade bort mot den stora folkmassan i ett vimmel av liv.