Örnhjärta!

Varför blev du så gla
När jag sa ett enkelt JA
Och varför blev jag så gla
När du sa översvallande JA
Här följer nu en självlärd psykologisk analys
Av något stort från en mycket liten pys:

Du räds de hårda orden(som egentligen inte var så hårda - i mig)
Jag räds separationen och bär ständigt sveket inom mig
Jag kan inte förstå hur några små förflugna ord när man är arg
(för man känner sig sviken)
kan göra dig till en mytologins rasande varg
Och du förstår nog heller inte hur övergiven jag kan bli
När du stänger mig ute eller lämnar det som var vi

"Blommor som för tidigt mognat
Men blodrött mognat i det ena

Kan du komma med mitt huvud i knoppar
Åren aldrig burna till mitt svar

Snart går jag i sommaren ut
Du med dina blommor luktar"

skriver Ann Jäderlund i boken med samma titel från 1990.
Och jag vill byta ut "sommaren" mot "kärleken" och tänka att allt det där som gjort oss till dem vi "är" fick vi mycket tidigt med oss. Det är den vi är - på gott och ont och med eller mindre medvetet.
Det är den vi lider av och lever med men som också gör oss till den vi "är"
Det är också "den" som blir förälskad i en annan människa
Jag söker en mor men anar ständigt det svek jag en gång upplevde med min mor
Jag vet vad du är rädd för men vad du söker vågar jag inte säga

Att i förälskelsen gå vidare och "ut i kärleken" känns ibland som en utopi i ett samhälle där allt förefaller så utbytbart - alltså i det utbytessamhälle eller marknadssamhälle vi lever i

Förälskelsen är ett rus som också rymmer bakrus som lägger hinder på vägen "ut i kärleken"
Två olika själar om än oxar och lika gamla kan nog inte undvika kollisioner på vägen mot den hägrande utopin att uppgå i en annan själ/kropp för att mera hel kunna vandra vidare tillsammans

Du börjar tvivla på kärleken när den "lille Björnhjärta"(som inte alltid låter sig ledas vid handen) skriker högt av förtvivlan - och skrämmer dig till hårda tag och flykt
Jag gör sammaledes när du trots mina böner stänger mig ute för att sedan fly och spola mig med hårda ord på nätet
Visst gör spriten sitt till men det är också tror jag mycket barnet i oss som uttrycker sina mycket "primitiva" känslor utanför vår vuxna kontroll
Om vi orkar och vågar försöka ta steget in i kärlekens rikedom kan vi lära oss mycket om oss själva av varandra - och förändras tillsammans

"Var stilla inför mig
Jag upprättar mitt rike
Kan klipporna komma
Som en spene i min sida
Där det blöder i knoppar
Kan klipporna komma
Som man tröstar en spene
Som en spene tröstar en spene"

skriver Ann i samma samling. Och jag upplever detta gåtfulla just nu som en bild av kärlekens hinder och enorma lockelse

Därför undanröjer jag så gärna mina tvivel på din kärlek - liksom min förtvivlan för dessa tvivel - och blir så himla glad när du skriver ett översvallande JA
Jag behövde det så väl just nu...

Kyssar överallt!

Björnhjärta