Jag ljög för dem. Stående där på torget endast iklädd den sena eftermiddagssolen och min stolthet, såg jag honom i ögonen och talade osanning. Det hade funnits något som liknande mildhet runt hans ögon när jag tyst lyssnade till deras anklagelser. Och jag vet att jag har dessa sista känslor av ömhet att tacka för den vikta bit tyg jag hittade säkrat under en sten cirka två timmars vandring från staden. Den steniga öken skar i mina fötter och solens sista strålar gjorde sitt bästa för att öka på solbrännan på min nakna hud.

Samtidigt som jag förbannade min öde tackade jag även det som hade gjort att anteckningen med min undergång föll på golvet och inte upptäcktes förrän en timme innan jag blev förvisad. Natten föll och skickade svalkande luft över hela min kropp och mina tankar. Beslutsamhet tog över från ilska och jag bestämde mig för att gå hela natten, få så mycket öken som möjligt mellan mig och de som önskade mig död.

Om mitt minne inte svek mig, och det gjorde det aldrig, skulle jag snart lämna den steniga öknen som omgav staden för de stora sanddynerna i den djupa öknen. Någonstans skulle jag hitta en plats att leva, en säker plats att ta hand om livet som växer inuti mig.

Min enda hämnd, att han aldrig skulle lära känna sitt barn.