Det gick någon genom dörren. Det pågick något bakom den dörren. Det silverfärgade urverket som så vackert rör sej över broarna. Det är lugnt. Alla sitter hemma och lampor lyser i fönstren. Dagen som var här drar bort. Blåser ut ett puder av minnen, allt ska stanna kvar och berättas i uppresta tält någon gång långt efter den här tiden. Om jag någonsin kunde få vara med då, men det är omöjligt. Men det går fort och man vaknar upp till en ny, man slåss mot vindarna och de svala blickarna som tränger in genom vindrutorna över Västerbron, de sjunker som ett ögonlock nerför staden hon visste att det bodde någon där bakom månen och hon lovade att komma tillbaka till honom i en brännande tanke om allt hon levde för här.