En skön fisk
jag såg i vattnet,



några träd på ängen,
och det började dugga,

vi småsprang
bort mot grusvägen
ned över järnvägspåret
och in bland granarna.





Du satte dej
ned

och jag lade min
fransade jeansjacka
över dina axlar
och satte mej bredvid.





Vi räknade ut
att vi befann oss


ungefär
tvåtusen ljusår bort.

De täta mönstrade
grässtråna
blänkte blöta





och det droppade
från grenarna.


Ovanför oss
mellan trädtopparna

skymtade det
violetta skenet
och man såg

hur de små runda prickarna
blinkade på avstånd





i ett snölandskap
med vidöppna fönster




med färgstarka gardiner
och alla möjliga sorters växter.


man kunde se ett hav där, precis
som vårt,
och segelbåtar

och höra glada skratt
svepa över förlupen
tidsmarginal,




Vi satt länge
och förundrade varandra

vi kunde flyta bort
och förvinna spårlöst

där ute i rymden,





likt två vilsna astronauter
som blivit änglar




och fast i ett kluster
av nätliknande öglor
av byiga vindpustar,
och ett kvällsdis i ett svagt
blekt violett sken.





det hade slutat att dugga
och vi begav oss vidare.


Vägen var mörk
och natten låg
för våra fötter.





Runtom om oss
och i hela våra liv
kunde man känna
den där känslan






Kanske där ute
där genom våra
sovrumsfönster
hur någonting vackert
uppenbarar sej





Hur man kanske ser ut
över inloppet
där tusentals skepp lägger till,



hur små livbåtar
flyter in mot våran strand