- Du ska inte hålla på och göra grimaser sådär!, utbrast min mor irriterat.
-Om du inte aktar dig, så fastnar ditt ansikte. Och hur kul är det?

Som vanligt fnös jag åt mamma.

Många år senare tänker jag...
Kanske hon hade rätt...?

Mina ögon har kanske gråtit för mycket och fastnat i en evig flod av tårar?
Mitt ansikte har kanske förvridits i förtvivlans vanmakt en gång för mycket
och fastnat i en förstelnad mask av vånda?

Mamma, du som kände till vad som kunde få ansikten att stelna...
Varför sa du aldrig hur man tinar upp dem igen?