Titeln är på engelska- texten är på svenska, detta för att jag aldrig kommer på titlar på svenska, till den bok jag ämnar skriva. Jag skriver denna bok i terapeutiskt syfte, vilket kanske är vanligt, men jag skriver den för att jag är värd någonting och jag försöker förmå mig att förstå detta faktum.
Var gick det fel? Min barndom? Mitt vuxenliv? I skrivande stund är jag trettio.
Kanske att jag har något ovanligt att berätta, kanske att det inte är så ovanligt, men då tjatar jag hellre en gång för mycket , med min historia.
Var gick det fel?
Mina föräldrar pratar inte gärna om sitt äktenskap. Det gick i stöpet.
Jag och min bror föddes några år innan mamma och pappa gifte sig.
Bröllopsalbumet som jag fick, av min mor, slängde jag , eftersom att deras äktenskap inte höll. Precis som jag alltid har skämts för foton som min mamma tog på oss barn. Detta för att mamma ville visa en fasad utåt, att vi hade det så oerhört bra. Vilket vi inte hade. Många har det säkert värre än oss, och jag är inte riktigt säker på, om det var vad man fick höra, när man var liten. Vad hjälpte det? En stund av mildring av sorgen, som man bar. Varför fanns den där? Men vem sade detta? Jag minns inte. Men jag kommer ihåg. I mitt huvud ligger lager på lager av förträngning. Som nu börjar te sig, som en eld som börjar ta sig. Det finns de människor i min omgivning som har undrat varför jag förträngt så mycket av min barndom? Eller att jag inte minns? Same thing , different name. Och jag undrar? Om det kan bli en bok. Jag försöker. Mitt motto; Jag försöker. Fick jag några fler syskon sedan? Ja, två stycken bröder. Mina föräldrars liv och personlighet kom att prägla mitt liv. Kännetecken, som var så typiskt dem, och som kanske märks i mig. Nej, jag talar inte om det här typiska, som man kan läsa , eller få höra talas om, att det bara handlar om att man inte vill bli som sina föräldrar, för att sedan upptäcka, att man har blivit som sina föräldrar. Jag pratar om, att man har blivit sina föräldrars brister, med ett visst ansvar själv. Men jag skyller på mina föräldrar, jag är normalbegåvad och har LSS. Men åter då till fasaden och barnen, fotografierna. Vi var fattiga, men på fotona, har vi bra kläder, som kostar för mycket. Vi åt potatis varje dag. Mina föräldrar lånade pengar av mina släktingar, och troligtvis av andra också. Det var därför vi fick flytta så ofta. Pappas arbete krävde inte att han flyttade runt, som truckförare för Tetra Pak i Lund. Jag önskad mig ETT ställe att bo på. EN kompis , en barndomskamrat att ha. Men istället reste vi runt, flyttade minst en gång om året. Vissa ställen återvände man till, kort efter att man flyttat till ett annat ställe. Under barndomsåren, plågade mig en sak. Min far sa till mig, att slå på varje människa som sa något elakt till mig. Detta ledde till, att det blev bråk ständigt och jämt, i skolan. Lärarna ville inte att man skulle slåss, så vem skulle man lyssna på?