Så när jag tryckte ned handtaget och stängde dörren till hans skogsgröna ögon och till hans rusande hjärta så var det inte lika lätt att stänga honom ute mer. Det var inte lika lätt att inte vara en del av honom. För allt det vi sa, allt det vi svor på att aldrig bli, hade vi blivit. Ditt väsen hade blivit en del av mitt och jag hatade det men jag kunde inte rå för det, jag svär. Så jag tryckte ned handtaget och stängde dörren till den kärlek som vi så länge lämnat vidöppen och jag avskydde oss för det. Jag avskydde öppna relationer, jag avskydde kravlöshet och den frihet vi svor på att vi till varje pris skulle hålla fast vid för trots hur mycket vi lärt oss om att inte skapa förväntningar och äganderätt inför varandra så lärde vi känna varandra

Jag lärde känna dig,

du lärde känna mig.

Jag lärde känna ditt hjärtslag som om det vore mitt eget och även om jag inte kunde ditt mellannamn eller hade träffat dina föräldrar på en söndagsmiddag med sås och potatis så

kände jag dig.

Jag kände dig.

Du kände mig.

För när jag återgår till min hand på handtaget till din dörr så visste jag att det inte var så här det skulle kännas. Dina svartmålade ögonbryn satt kvar i min självbild som om det vore ditmålade känslor för hur kunde du annars släppa taget om mig. Jag ber om förlåtelse

Förlåt,

förlåt, jag vet att jag sa mot kaklet på toaletten med dina händer på mina bröst att det räkte såhär men det räcker inte för mig.

Jag känner för dig.

Du gör mig religiös och bottenlös jag kan vara trångsynd och instängd och full av krav jag bryr mig inte vad

Bara jag får ha dig.

Snälla.

Låt mig bara få ha dig.