Jag har varit rädd för länge nu
Rädd för att sätta fel ord på fel plats
Rädd för att ta upp en pil och båge och sikta på det som tynger mig
Och sen bara släppa
Riktat rakt in
Mot mitt eget hjärta
Ingenting kan smutsa ner mig mer än att hålla allt inne
/
Det är sen juninatt eller tidig junimorgon och jag inbillar mig
Att trästammarna utanför är en stor svart himmel och gliporna imellan är
Galaxen och alla stjärnor och jag tittar som paralyserad
Och tanken slår mig hur fruktansvärt fruktansvärt
Liten jag är
/
Mina tårar liksom ramlar ner, snubblar och åker åt olika håll och jag
Ger ingen kraft till att hjälpa dom upp eller torka dom bort för det
Fylls ändå bara på för
Såret i mitt hjärta är en osorterad avfallsplats där jag slänger allt jag inte
Behöver längre
Allt jag inte har tid till längre
Där får det vissna och blomstra och bli ogräs
Det är inte längre en del av mig, vi har växt ifrån varandra, jag och mitt hjärta
Vi hatar varandra så innerligt, för att vi inte längre
Samarbetar
/
Det är ett åskväder i mitt huvud, allt det här regnet som svämmar ut från mina ögon gör mig orolig om jag kommer

Drunkna snart
Inte för att jag är rädd för att försvinna
Inte alls
Utan för att mitt hårt flätade grepp runt hans fingrar skulle göra
Att jag drog ner honom i djupet också