- Du menar väl inte ändå, att vi skall lämna hoppet?

Det är blott en början att lämna sådant som hopp till oförrätter som hör till det förflutna. För inte ens i det förflutna som utgjort grunden för det vi kallar den moderna världen är det hoppet som utgjort stommen. Först i vår efterkonstruktion talar vi om sådant som hopp. Hoppet är inte det som för er ut ur denna öken. Lika lite som sorgen eller uppgivenheten. Sinnesstämningen får låta sig underordnas till en moderator som genom sin handling sänder de impulser som för kroppen i riktningar vi tror oss kunna förklara. När frågan faller på den rena överlevnaden, vår egen eller andras, tycks vi alltid hänge oss åt illusioner och anekdoter. "Han föll offer för saknaden av sin käresta. När hon gick bort lämnade hoppet hans arma kropp och lämnade efter sig ett själlöst lik." Uttalanden som dessa är talrika och ofta förekommande. Visst bör det erkännas en viss synkronism hos de som länge levt sitt liv tillsammans. Är det dock så på samma vi att vi låter oss utforska även de mer sannolika men oromantiska skälen till detta fingerade dödsfall, så nära inpå ett annat? Dessa två namnlösa exempelmänniskor har möjligtvis delat trettio av sina sist framlidna år tillsammans. Delat en gemensam diet, en ohälsosam livsstil och ackumulerade, gemensamma synder. Dessa fakta är bevisbara men likväl inte applicerade. Inte en enda av de sörjande, ingen av de tänkta anhöriga i vårt anonyma exempel ägnar en tanke bakom sorgfloret i sina dimbeslöjade blickar. Detta är inget de vill se. Att bryta ner människor som de ej ännu upphört älska, som bara det själsliga skiljer åt, till kroppar organiska beståndsdelar i en biologisk process är inget som förväntas av dem. Vad förväntas dem då?
Jo, det förväntas att de skall bära en andlig fackla vidare. Dess eld flammar och äter sig fast i ett totem hämtat från en tid då Gud ännu levde och vandrade med människan. Dess sken är hett för stunden men kallnar snart och förbyts sedermera till en parentes i ett liv böjt ur en förväntad cykel men likväl ingen överraskning. Det hopp som kommer med den är varken guidande eller avgörande. Enbart tröstande. På er vandring är ni nu så törstiga att den ryggtavla som bär upp axlar, breda så väl som slappa och tunna, dignar över en insjunken buk. Jag kan se hur era läppar flagnat till bristande bark, hur de äter sig in i den skoningslöst heta luften i jakt på en droppe vatten. Fångar ni en olycklig fluga i er gapande mun så skulle den trögt och rossligt slutas. Det skulle låta ert sinne sköljas av samma välbehag som den vackra kvinnan ger uttryck för då hon badar i Fontana di Trevi. I samma stund skulle så varken försynen om Gud, hoppet eller frustrationen fukta era rämnande munnar.