hon flyter ut i livet
hon når himlavalvet
med ett andetag
utan att behöva längta
utan att behöva drömma

hennes drömmar faller genom mina minnen
som papperssvalor
med ett skratt kastat i vinden
i en sång utan skalor

nu har jag slutat skrika
men hon viskar än
om färgerna (jag inte kunde måla)
som hon aldrig kunde se
stjärnor som förblev fördolda
om dofterna (vi saknade tillsammans)
som hon inte kunde se
hur hon ser dem som en börda
och hon viskar än
om fåglarna (i synnerhet måsarna)
vars sång hon ansåg var passé
med vingslag i fåfäng möda

och avstånden mellan oss växer
för varje droppe regn
som fallit sedan dess
men hon spelar vackert vidare
på samma konturslösa piano
som mina minnen utgör
och mina tankar far över skyn