Depressioooon broor..
Depressionen är tung denna veckan, begravning torsdag 20160407.

Alla de döda man känt, rört vid och pratat med, det jagar en i djupet, ord är inte värda tankarna och känslorna för det är obeskrivligt för en att förstå att något är evigt borta för evigt. Så som vi ej existerade innan vi fanns till, tills nu när vi finns till inom en kort tid och rum, till ett medvetande eller till något vi tror är ett medvetande till att vi kan må och känna, röra och förstå, något vi innan vi inte existerade inte kunde göra, inte som vi känner till, det är egentligen normalare att inte finnas än att finnas, i ett universellt perspektiv, vår tid här är kvantifierad, obetydlig men än så betydlig för våra egon och jag, som söker bekräftelse i våra tankar, handlingar och meningar mellan varandra.
När vi försvinner igen, kan vi inte göra vad vi har gjort, det är det som saknas och känns tomt.
Det är naket.
Det är onaturligt att leva att finnas, det är overkligt att känna att tänka.
Vi borde inte ens existera egentligen.
Så onaturligt är det, att vi finns.
I ett så enormt universum, i en något som är förutom vad vi uppfattar vår verklighet som, som något utan börjat och utan slut. Så som vi känner till "Ett liv" som har en början och kommer nå ett slut, har universum aldrig börjat och kommer aldrig sluta, från ett multiversum till en singularitet.
Inte ens i singulariteten är det ett slut, där fortsätter trycket till sin kärna att kräva att tid och rum förbli evigt i ett "ETT". I ett multiversum kommer alltet att fortsätta finnas på fler än ett ställe samtidigt, som kloner av verkligheter, som overkligheten upplever sig själv, som en overklighet som upplever en verklighet i sig själv. Som ett slut börjar sig själv till att för evigt börja och aldrig slutar börja.
I något som går runt, men aldrig än kommer tillbaka till samma form.
För vårt medvetande är vad vi är, liv, men för universum är vi en kvantifierad bit av tomhet, ner i bit för bit är vi något som finns, fanns, försvunnit. För universum som är större än allt, större än tankens förmåga, större än större än "ÄN". Är mänskligheten inget, en singularitet är större än mänskligheten. Vi kan vara universums drömmande, universums vilja till att existera, men då vi inte besitter evigheten är vi än inte ens i existens. Du föds likaså du dör, som om du aldrig ens har funnits. Du är medveten om att du finns, men det gör du inte.