berget bjuder in
den sökandes händer
väktaren viker upp portens blad
följ vattengången
hör hur droppar talar

det är en dag i september hon bestämmer sig att nog får vara nog
när ännu den storvida ekstammen nynnar vind
när träden brinner i skymningens djupvioletta rökslöjor
hon hör slipstenen hållas i den hand vilken slipar eggen
knallen när eken faller skär i hennes bröst
i den stunden falnar de rosa bladen
dem hon skrev drömmar in i
i den stunden beger hon sig in till staden
där de brett ut byggnationer in över flockarnas stigar
bulldozers ångvältar pålar genom bröst
hon sätter sig i mitten börja knacka
med en liten silverhammare för att frigöra stenarna de lade
hon knackar tills hon ser den spruckna marken
varvid hon breder ut sina helandehänder
i utkanten av stenarnas lagda kuller breddes asfalt ut
den ek hon hörde falla kommer till undsättning
de djupa rötterna spräcker asfalten varvid maskrosor skänker kiselljus
ur bröstet lyfter hon trumman medupplevande
hon trummar tills gräset stiger fram
i den stunden lyfter hon kjolarna till korgar
bär de frigjorda stenarna till skogen där hon planterar dem
och staden ser berget växa in i frihet
med en ek vid sin sida

så vänder hon ansiktet i frid in i stugan
pendylen rör sig viskandes hitom ditom
östan om västan sjunger kanske sagans slott
tornen tinnarna av guld givna
besjunger bladguldets läggande kan hända
pendylen vaggar tiden i sina händer
vad är hitom vad är ditom
vad är vad är vaden det ena benets vad
är vaderna båda benens vader
är vadet spelet om vinst
pendylen sprider lugn
genom sitt lugn
all oro vilken flög runt i bröstet
lindar sig samman in i slummer
hur länge skall jag ligga här
innan de finner den jag var
vad spelar det för roll
ridån har gått ned
helt utan applåder
bara tyckanden surrar i svärmar
driver upp damm
spejaren löper med skogsfrid i händer
fötter mjuka blad rör lätt vid jordhud
hjort skådar med tolfte krona
falken sveper flod i famn
hon ligger där i bädden
lyssnar till pendylens stämma
hon tänker de gångna stegen
de kommande har släppts
de for bort med en vind
for bort med en fågel med en fjäril
med et moln
hon minns ljudet när haken lyftes
minns ljudet när kommande drog färde
rädslan håller hon lugn i sina händer
de händer hon lagt omlott på bröstet
hon ser fönstret tänker att
hon borde ha tvättat fönstren
vad skall de tänka
fönstren är strimmiga av smuts
en soldroppe når henne
en bofink knackar på blecket
hon drar in andan hör hur
pendylen stannar
allt är tyst så är hennes tankar
hon flyger ut genom fönstret
silvertråden håller hon i ett medhavt nystan

körsbär röda i vårblom
bark skimrar liv
trasten lyssnar till snödroppssång