din vilsna galning, din gamla tokiga, levnadströtta fan… ska du hoppa omkring på ett ben i all oändlighet?
Japp tills jag får kramp
sen då?
Trilla omkull, kanske gråta
sen då?
Bli än mer vad jag redan är
och?
Ta hem en brud
och?
Ge henne nycklarna till mitt liv
sen då?
Se henne skratta åt mitt liv, och kasta nycklarna åt helvete!
Sen då?
Rulla mina tankar i än mer levnadströtthet
du är tråkig, du vet det va?
Du har lärt känna mig va då? I några sekunder… Jag har levt mitt liv i den enda evigheten jag känner till… Om jag vet att jag är tråkig? De kan du fan skriva upp att jag vet. Jag sitter fast i en cell… Det kallas mitt liv. Det kallas mig själv. Behöver ingen pompös poet att tala om för mig att jag är så tråkig att se färg torka skulle vara en obeskrivlig erfarenhet.
Aha, so?
Jag vet inte, låt mig vara.
Jag springer naken genom livet och alla skrattar åt mig… Titta han är naken! Hahaha. Titta på hans grej dingla mellan benen på honom… så roligt det ser ut, hur den floppar omkring, som en livlös orm…
Jesus berättade sina berättelser berusad på rödtjut. Jag lider av samma problematik. Jag säger också för mycket när jag är full, och försöker förklara saker full som jag borde sitta på…
vad är gudomligt? Är det bara bra saker som liv, glädje sanning mm… eller är allt gudomligt, även krig, våld, smärta, mörker?
Jag vet inte… jag vet ingenting… det är bara sån som jag är… jag är en tomflaska utan svar… till och med frågorna har jag börjat tröttnat på…
vad är meningen med frågan om du inte kan få ett svar? I mitt jobb så betyder mina frågor något… Hur fixar jag felet med sftp servern? Aha jag går in där, unzipar den filen och pushar den dit… bra tack… då vet jag.
Varför finns jag? Vad är meningen? Mer frågor och inga svar… tystnad och galenskap… hjärtklappning, dålig sömn, dålig andedräkt, dålig hållning, halva livet förbrukat… alla mina önskningar krossade, den kärleken jag sökte, krossad, loskad på, gniden i smutsen, allt jag försökte göra rätt blev fel… varför? Varför? Varför? Inga svar… bara fler frågor… är det konstigt att jag föredrar att jobba framför leva? I min jobb roll finns det svar, i livet finns inga svar…
i livet kan vi diskutera filosofiska skillnader, diskutera rätt och fel med olika politiska ideologier, vi kan prata om varför vi fuckar upp saker, men… ur dessa vad händer? Blir något bättre? Fixar vi något? Eller ger de oss bara en känsla att vi förstår saker. Men vad förstår vi? Vi kan inte förstå saker vår hjärna är okapable till att förstå? Ännu en variabel vi måste ha i åtanke, vi har förmodligen fel i allt vi tror vi tror, för det finns för många variabler…
Så när vi inser att det vi vill förstå oss på kanske är och förmodligen är sådant som vi är okapabla att fatta, och vi måste ge upp sådana drömmar, vad finns det kvar då?
Vi äger ingenting. Inte våra känslor, tankar, våran fysiska kropp. Ty de kommer en tid då detta tas bort från oss. OM det finns något som vi beskriver som en själ, så kanske vi äger rätten att äga den, men om den gavs till oss, så då äger vi inte själens skapelse, och variablerna kanske är off, och vi är tillbaka från början…
detta är det enda jag har kvar.
Varje dag jag vaknar, och min vilja eller ovilja att göra visa moment som uppstår under dagen.
Oftast titta ut genom mitt fönster och lösa jobb problem, en av de få ställen där det finns lösningar och svar. Men ibland är det helg och jag har ingenting. Jag kanske skriver. Men det är tankar utan svar, och är ord som leder till inget, löser inget, som på sin höjd bara beskriver vad jag inte förstår mig på…
allt är en jakt på ett byte som inte finns.
Jag har inga andra svar att ge.
Mer än jag önskar att jag inte va så grå. Och ångrar att jag lede mitt medvetande till en sådan plats.
Man söker av egoistiska skäl, tills egot förintat sig själv.
Sedan finns där ingenting kvar, inte ens en viskning.
Ingen oro, ingen sorg.
Bara ögon som ser, som matar en hjärna som slutat försöka förstå och analysera.