Sahid, Sahid.

Jag har dragit kniven ur mitt hjärta, Sahid. Jag vet nu att jag vill leva. Jag har tvättat min skönhet ren i floden och jag har sytt mina ögon hela, sittande i värmen från den röda jorden. Och jag har stått, vid baobabträdets fot och gråtit över mitt eget blod.

Om natten sover jag. I lejonets mun och vid schakalens tänder. När jag vaknar har visdommen bränt sig in i mina vener. 

Jag skall finna två berg, Sahid. Ett berg som älskar mig och ett berg som åtrår mig. Och mellan dem skall jag ligga. Från dag till natt. Från natt till dag. Och jag skall där, bli hel igen.