Aldrig en hel dag,
bara fragment och spridda stunder
på säkert flera hundra platser,
små korta ögonblick.
Andningen fungerarar automatiskt,
man stannar aldrig upp
och hämtar den,
jag drar aldrig efter andan.
Jag småspringer.
och käften går på oavbrutet.
Vi skulle kunna hänga ned från himlen
och skrika i megafoner.
om vad vet jag inte,
jag kan inga språk,
jag förstår egentligen inte
vad jag pratar om,
det är själva sammanhanget,
och när jag skriver,
skriver jag egentligen
bara ett och samma ord,

jag,
i tusentals olika exemplar,

fängslad
i min egen kropp,
ett helt liv är jag tvingad
att bära mej.
hur jag irrar runt i blindo
efter någon som har nyckeln
in i mitt bröst
och kan ta emot mej
när jag faller