Regnet och drömmarna sitter i en egen kapsel. På rad fem bland främmande besökare. Himlen har öppnat sig. Vi flyger ut som ur en katapult med brinnande vingar runtom oss. Det är en repris från igår. Vi ligger redan utspridd som aska på en lugn och fridsam plats. Den är övervakad, du vet vad jag menar, och då menar jag inte den gamla boken, den känns igen på de flygbilder Hubble skickat tillbaka. Kedjorna som dinglar ner och nuddar våra vidöppna gap. hård som en karamell nästan glittrar den likt en discokula som smälts ner när den krymper ihop i ditt knä och släcker ned alla sina tågstationer. Jag bläddrar vidare i höstkatalogen och kommer till bilderna med snö som begravt våra ansikten i natten. undertexten är så full av fotavtryck. De utrivna smälte ner i våras, jag minns hur vi vikt pappersflygplan av dom, och kastat ut dom över avgrunden. De svävande, där så länge som vi var piloterna, innan det blev för mörkt att se någonting, försvann de lika plötsligt som man sett dagens ljus för allra första gången gå upp.