Jag vill inte berätta detta. Men jag måste.

Det var sommaren 1970. En lång het halländsk sommar. Det skulle bli hon och jag. Som en skurk stal hon mitt hjärta och gjorde mig galen. Skurk är ju ett ord från förra årtusendet. Vem använder det idag? Förutom ironiskt.

Jag var förblindad och bedövad som alla förälskade. Tafatt som alla tonåriga pojkar. Utan att förstå varken egna eller andras känslor.

Hennes far var läkare som min men överläkare på sjukhuset. Kanske var jag inte tillräckligt fin med en far som var distriktsläkare. Men hon bodde på cykelavstånd.

Någon vecka den sommaren skulle hennes föräldrar åka på en välbehövlig semester. Hon hade tiggt sig till att få stanna hemma. Hon var dock sexton och hade precis slutat grundskolan. Jag hade tagit studenten. Men hennes tre år yngre bror var tvungen att följa med. Skönt för oss att slippa en spion.
Det var den fjortonde juli och vi hade bestämt att vi skulle cykla till havet till en avskild plats inte många kände till. Det var denna revolutionsdag det skulle ske. Det jag sett fram emot, längtat efter, hungrat efter. På en filt på en strand ute i naturen.

Jag hade tagit med dryck och filt. Hon skulle fixa smörgåsar och kakor. Hon hade nog trott det skulle bli Coca cola som kändes rätt nytt och fräscht då, men jag hade snott vin ur fars barskåp. Jag visste att han skulle komma att upptäcka det. Men det var då det. Nu var det nu. NU.

Alla sommarfåglar sjöng, lärkorna drillade ännu en sista gång över åkrarna, men den magiska göken hade förstås tystnar vid midsommar. Näktergalen likaså. En fjäril korsade min väg där jag svettigt trampade på utan att se och höra så mycket av sommarens glada gäster. Jag hade annat i mina dimmiga tankar.

Flåsande lutade jag cykeln mot väggen bredvid köksdörren när jag kommit fram till den flotta överläkarvillan. Jag ringde på. Det dröjde ett tag innan någon kom oh öppnade men jag visste att hon skulle vara hemma. Mitt tonårshjärta bankade allt snabbare och hårdare. Så öppnade hon med en moloken blick.

”Jag kan inte bada idag. Jag är ledsen”, sa hon, ”för jag har fått det där…” Först fattade jag ingenting. ”Det där?” undrade jag, ”Vad då Det där? Är du förkyld…?” ”Nej”, svarade hon generat. ”Det där man får varje månad… Om man är flicka, alltså…” ”Du menar…?” började jag och fick en klump i halsen. Då skulle det inte bli något. Inte där på stranden. Inte den här fina sommardagen. Allt jag hade planerat. Kondomerna jag också snott från min fader läkarens speciella skåp tyngde verkligen i fickan på mina kakibyxor. Nu skulle det inte bli av. Det var som vanligt. Jag kände mig på en gång arg, besviken och ledsen, men försökte hålla modet uppe och frågade: ”Men vi kan väl sticka till stranden, ändå… Om du kan, alltså…?” ”Jag tror inte det går”, svarade hon och sänkte blicken. ”Men vi kan vara hemma. I trädgården. Mamma och pappa och lillebror är ju inte hemma.” Hon var lite modernare än jag, kallade sina föräldrar mamma och pappa medan jag fortfarande sa mor och far. Jag kände mig lite löjligt gammaldags och omodern.
”Jag ska sätta på bandspelaren med lite musik”, sa hon och försökte låta uppmuntrande. Den där vinflaskan tänkte jag spara till ett annat tillfälle.

Snart klingade ”Ingenting är längre som förut”, med Anders Fugelstad från Tandbergbandspelaren. Ja, det kunde jag nog hålla med om. Om det alls varit något förut var det inte så längre.

”Jag vill berätta en hemlighet!” sa hon och log. Det glittrade till i min själ. Hjärtat började så smått sjunga. Kanske skulle det bli något fint av detta.

Vi satt under solparasollet i trädgården dit vi gått med kakorna och hallonsaften.

”Jo”, sa hon, ”det är en kille klassen jag tycker så väldigt mycket om. Bert-Inge.”

Då svartnade det för mina ögon. Marken gungade under mina fötter. Jag visste inte vad jag gjorde.

Efteråt sa man att jag var en ful fisk, en verklig skurk. Utan minsta ironi.