Jag visste inte att min lägenhet kunde vara så här tyst. Jag antar att den låter precis lika mycket eller lite som innan du var här, men ändå är den så mycket tystare. Kylskåpets surrande stör inte tystnaden, det bara markerar den. Tjutet från ventilen understryker bara bristen på ljud i rummen. Bristen på någon som kan låta.

Jag lyckas jaga bort tystnaden ibland, korta stunder, med musik eller slamrande i köket, men den kommer alltid tillbaka. Värst är det när jag ska sova. Då försöker jag lura tystnaden med tankar på hur det var när du var här, med pennans raspande mot pappret. Det hjälper, ibland, för en stund.

Men tystnaden är listigare än jag är. Den smyger sig på, attackerar när jag minst anar det. Den visar sig i datorfläktens surrande och sängens gnisslande. Den visar sig i de små små ljuden, dem jag aldrig hade märkt annars, de som understryker frånvaron av stora ljud, frånvaron av någon som kan göra stora ljud.

Aldrig trodde jag att tystnad kunde vara så tydlig. Så påtaglig. Jag vet att jag inte kommer känna så här länge. Snart kommer jag glömma att det ska vara på ett annat sätt. Jag kommer acceptera tystnaden på samma sätt som ett offer accepterar sin förövare, när det inte längre finns något val. Jag kommer att glömma.

Tills jag träffar dig igen och du påminner mig med ditt skratt, dina kloka ord, dina djupa andetag, alla ljud du alltid ger ifrån dig och som saknas, saknas, i min lägenhet där det enda som finns är tystnad.