Löven skall alltid falla stillsamt över dessa fåror
fläkta i vinden över flodens mjuka bädd
Strömmen förblir tung under stänket av våra åror,
verkar i ursinne och aldrig blir den rädd
då vi förgäves fäktar och skriker ut vår klagan
då vi sällan njuter och då nästan aldrig ordentligt
och därför älskar utan den verkliga förmågan
när vi lever så stillsamt andefattigt, så väldigt vanligt

Löven skall alltid falla stillsamt över dessa fåror
i stunder då de minns tillbaka på andra tider
då andra under dem fallit för flyktiga strider
och vi drar i krig och tänker på hur seger smakar
och vi blöder, när skottet borrar genom bröstet
och vi gråter, för salta liv som sveps av tårar
och vi ångrar, för vi kan inte vända om
och vi förbannar, för vi kan inte vända om
för att svart är inombords och svart är vad vi ser
eller blundar för
för att svart inte är en färg, sådana saknar vi
för att det är ett ingenting, det absoluta ingenting
över vilket löven sprider sitt evigt mjuka fall

Och löven skall alltid falla stillsamt över dessa fåror
och de skall minnas oss som vi varit och inte som vi önskat bli
över flodens bädd skapar vi inte ordning
i ordningen infinner vi oss eller blir inte, förblir inte
och är inte mer

att vi pissat och druckit ur samma vattendrag och skålat
- det är ovidkommande för dem
om vi kunnat minnas att leva eller ordna mönster att efterleva
- det är ovidkommande för dem