träden
är desamma
som igår



ljuset också
och
även vägen
jag gick på



fåglarna
som dog där


gamla
som oss
och som husen
som stod
kvar i natt


då månen blänkte
starkare
än går natt


och den ständiga
tiden
pågår
runt om oss
och inom oss


låter hösten
vidröra
de första fallna bladen



medan hus
vittrar
och byggs upp
på nytt


i en helt annan
arkitektur


sent sextiotal
och man sitter
på trappan
i centrum
och är ung
arg
och utan
framtidstro


vet
var regnet bor.
Bland molnen

det går en hiss
med tankar upp


lämnar detta huvud
låter hjärtat slå
och maskinerna gå


dom vet
varför det faller ned


dom vet om
att vi rör oss
och är vid liv


landar i våra
handflator
som pölar
vi kan spegla oss i



tills de dunstar

till intet