... hittade den igen. Skönt att vara en sådan besvikelse igen. Taskig enda in i ändlyktan. Tänker på när Celine pratar om att han skett på sig när han satt i häktet. Han hade nästan dödat sin far. Och de verkade inte varit så illa som det låter. Eller när Bukowski berättade om hur han frös. Och hur han lade märket till att allt hade LÅS på sig. Hur han gick i sin skjorta. Och försökte hitta ett rum för natten. Hur kylan åt upp honom. Och han fick ett ställe. Ett plåtskjul utan någon form av värme. Och en fotogenlampa utan fotogen. Hur dem beskrev detta lidande med sådan kärlek till det. Inte för ett otränat sinne. Först låter det som om de beklagar sig. Men man inser att de gör dem inte alls. Och jag börjar förstå de mer och mer. Inte bara behöva det. Utan veta vad ifrån det kommer. Och som människor så måste vi möta stora motgångar. Inte för att impa på någon annan än oss själva. Hitta den där självklarheten som inte infinner sig annars. Och ju mer man möter den. Desto bättre kan man förmedla den.
Och jag gillar folk som kan göra det. Jag respekterar dem för det. Och således gillar jag när det bubblar upp i mina egna texter, så där mellan raderna, att de är egentligen ganska mysigt och befriande när att går åt helvete . Och det va det jag hade tappat. Cykla långt som fan är plågsamt på sätt och vis. Men också alldeles för rofyllt. Det måste vara omöjligt på alla plan. Jag har ett hårt hjärta. Men om du trampar väldigt hårt på det så kanske jag känner det. Känner av dig. Känner din mänsklighet.
Och jag vill känna din mänsklighet. Du är bara ett föremål för min rätt att döma... Tills de att du gör dig själv mänsklig för mig. Eller tvärtom. Men det är svårt. Det tar liksom någonting utav en att hålla på. Och man blir aldrig riktigt van.
Precis som det tar något utav en att alltid vara bekväm, mät och vara ingenting alls.