i sanden

strandsanden

bygger jag mina städer

drömmar

av visshet

att havet tar dem med sig

ut

ur

fållan

hjulspåren löper parallella

tipis dras på hjul

under redet

byggdes av träd till flak

havet släpper isflak

in i regnbågscirkelns om krets

han täljer av tankar oket

lägger över stigar hon vandrar

med kärlek viskar hon

oket in i spirande

oket

ett körsbärsträd i månsilverdalen

de nalkas

de nätta stegen

regnblommor bär de i bröstkorgar

renade

ur sorg ur smärta

sveper böljande

regnbågsljus

runt laguner med öppnade pupiller

svaren bäddas in i jordkupa

händer höljer de lagda

hud nynnar

trösteord in i frågevinden

andas droppsteg

tids nog

tids nog

amuletten

insydd viskar

in i stormsegel

vrakdelar

förs samman

helas i nätter av månstrider

jag vandrar över stelnad eld

det spirar kvistar

jag bär obsidian i stormens öga

viskar

svagt

tids nog

ökar stämman

ej

mer