Det hade varit löjligt ett tag nu, en känsla av löjlighet utan några konkreta uppenbarelser eller synliga bevis.
Kanske fanns de där, men jag vill inte se det… tänker jag medan jag såg min reflektion i skyltfönstret.
Vad är det med Tv:n som är så beroende framkallande? alla stirrar blint upp på skärmen.
Vinden dansar i mitt hår, mitt slitna aningen ovårdade hår. Jag har en känsla inom mig, lika stark och tydlig som denna höstdag.
En tomhet, gentemot de som finns för oss här.
Jag ser ut som ett spöke i reflektionen. En genomsynlig gestalt med trötta ögon och likblekt ansikte.
Här finns ingen frälsning av folk. Här är löftet den största lögnen, och lydnad den enda cellen.
Och rädslan är fängelset som håller oss.
Hatar mitt jobb, men jag går dit.
Tror inte på samhället, men betalar skatt.
Så jävla löjligt allting.
Om jag blundar, så ser jag mig själv trilla ut i natten. Snubblandes runt lika full som jag är vilsen. Försöker tända en cigg, som kan antända gnistan…
Försöker skriva något som kan väcka mig till liv igen. Antingen försöker jag för mycket, eller så tonar jag ner det för mycket. Precis som den där vilsna jävla fyllan, så hittar jag aldrig riktigt rätt.