I de blå bergen

vid en slumrande åder

Kastar vi oss ner

fyller våra lungor

Inne i  de djupa skogarna

med tjärnen full av sten

Dansar minnena

i varje steg vi går

Vid en eld sitter en man

med ord som föder tankar

Som öppnar våra sinnen 

när vi skådar 

Diktkonstens fader

vid den kolnade milan

Med hela sitt hjärtas lust

sjunger han för oss

Om myrarnas gång

i gruvtrampens spår

Och till spelemännens fiol

så mjuk vid hennes barm

Lyssnar vi förundrat

till vår längtan